Hur står det till med kvalitetsjournalistiken? Inget vidare utom på Financial Times som är världens bästa tidning. Detta om man får tro Mats Svegfors. Och det var det många som gjorde när den före detta chefredaktören för Svenska Dagbladet och VD:n för Sveriges Radio gästade seniorerna den 11 november.

Svegfors hade ett antal månader tidigare ventilerat frågan på DN Debatt varför vi bjudit in honom att lite grundligare svara på frågan. Det gjorde han rejält inför ett 80-tal seniorer i Sandlersalen på ABF. Åtskilliga hade åtskilliga frågor att ställa och en eller annan uppmaning. TV-veteranen Sören Larsson fick exempelvis hörbara instämmanden från kollegorna med sitt stridsrop: UT MED JOURNALISTERNA I VERKLIGHETEN!

Svegfors instämde i princip. Det finns en självklar kvalitet i det verlighetenära. Men han uttalade ändå förståelse för dem som föredrar att från tryggheten på redaktionen helt enkelt ring sina offer. Han sa sig utgå från sig själv och påstod sig vara blyg. För övrigt gjorde han ett trovärdigt intryck.

Man kan undra vad kvalitetsjournalistik är. Och det gjorde vi. Mats gav inget entydigt svar men sa att man känner igen kvaliteten när man ser den. Och så finns ju Financial Times.

Inklusive blanksteg

Att det går utför med kvalitetsjournalistiken kan mätas i nedslag. Mats har mätt med blanksteg. Han har funnit att utrymmet för DN Debatt minskat från 10 000 nedslag till 6 000 på något decennium. SvD:s förstasida har mellan 1992 och 2012 minskat från 10 000 nedslag till 4 000. Ni som tror att det egentligen ska vara 8 000 eftersom tidningen gått från broadsheet till tabloid har fel. Första sidan från 2012 – Mats har mätt allt en onsdag i maj alla åren – är sid ett och två tillsammans. Det är exakt lika stort utrymme som den ”gamla” förstasidan hade.

I andra länder utnyttjar man tabloidsidorna bättre och får med mycket mer text men vi ska ha snygg layout och stora bilder och då blir det inte mycket utrymme kvar för bokstäverna.

Det är klart, tycker Mats, att en 6 000 nedslag debattartikel är en helt annan skapelse än en dito på 10 000. Kvalitet och kvantitet är förbundna med varandra vilket inte hindrar att en del riktigt långa artiklar inte alls blir lästa: ”Ibland inte ens av redigeraren – har jag sett.”

Ett annat kvantitativt mått på nedförsbacken är antalet journalister på ständigt bantade tidningar. På de stora dagstidningarna i Sverige har 7 000 journalister blivit 5 000 på några få år och avgångarna fortsätter i snabb takt. Nu senast står det klart att SvD ska banta med ytterligare ett drygt tiotal journalister – utan att det ska märkas i denna kvalitetsprodukt.

Visst skrattar vi åt Mats sarkasmer men det är ändå inte med glädje eller ens skadeglädje över att det (trots allt) var bättre förr.

Den enkla förklaringen är naturligtvis dagstidningsekonomin. Annonsbortfall prenumerationsbortfall och oförmåga att ta (ordentligt) betalt för kvalitetsjournalistik på nätet. Några få är framgångsrika på nätet – Svegfors nämner Aftonbaldet.se utan att säga vad han tycker om kvaliteten.

Politikernas sak?

Den här utvecklingen går inte att önska bort. Det duger inte för det är alltför allvarligt för samhällsdebatt och för demokratin. Men politikerna är inga räddare i nöden. De står handfallna och räknar sina pengar.

Det finns ingen enkel lösning, säger Mats Svegfors.

Själv erbjuder han ingen men för fram tanken på någon form av public service för tidningsbranschen. Utökat presstöd? Kanske. Eller i någon annan form. Mats Svegfors har under åren i det förhållandevis trygga SR blivit uppenbart förtjust i public service.

Visserligen, hävdar min f d chef, att hans efterträdare på SvD ”upphävt tyngdlagen” när de (med visst presstöd) kunnat rädda tidningen från nedläggning. Men att upphäva tyngdlagen är svårt en gång. Att göra det för jämnan är omöjligt.

Politikerna måste ingripa menar Mats Svegfors. Och det är bråttom.

Som en djävulens advokat ställer jag ändå frågan: Värnar vi kvalitetsjournalistiken genom att gå till Rosenbad med hatten i hand?

Sigfrid Leijonhufvud