Mycket ljus, mycket färg och på tok för mycket folk _ det är vad jag hade hört om det totalrenoverade Nationalmuseum innan jag lyckades få en återbudsplats på seniorjournalisternas visning den 6 november.
Alltihop stämde, men jag skulle vilja lägga till en god portion ängslighet också. Och en väldig massa prylar.
Ljuset först. Det var fint att dagsljuset kom in (även om man anar att de självreglerande gardinerna kommer att få en tuff uppgift när vårsolen kommer). Byggnadens kvaliteter kommer bättre till sin rätt nu.
Färgerna var många och djärva, men väl anpassade till den epok och de verk de var avsedda att lyfta fram.
Besökarna var många, men inte alls så många som på höstlovet, berättade vår kunniga och engagerade guide, Karin Olsson Trollmo. Hon rekommenderade ett besök framemot kvällningen för den som vill ha lugn och ro under sitt museibesök.

Tor för aggressiv

Vår visning började i skulpturgården där 25 pensionerade journalister stretade med att koppla in sina hörlurar under överinseende av Oden, Tor och Balder. De gamla gudarna hade förvisats till museets inre, eftersom Tor “var lite för aggressiv”.
Vi fick veta att renoveringen tagit fem och ett halvt år och kostat 1,3 miljarder. En hiss (med plats för 97 personer, bara en sån sak!) tog oss upp till översta planet där vi såg Carl Larssons “Gustav Vasas intåg i Stockholm” och “Midvinterblot” innan vi trädde in i “Tafvelsamlingen” där tidslinjen, alltså samlingarna, började med 1500-talet.

Kära återseenden

Nationalmuseum äger totalt 700 000 föremål och visar nu 6 000 av dem, vilket är tre gånger så mycket som före stängningen. Det blev många kära återseenden på vägen genom århundradena. Rembrandts bataver, Pilos kröning, Venus triumf, den lilla skålen med körsbär… jag kan inte säga att jag saknade något, även om jag fick leta upp damen med slöjan i ett litet bakre kabinett. Varför? Hon har ju inspirerat reklamkampanjen inför återinvigningen…
Vi avverkade århundradena i en jämn ström, och många uppskattade att få se tavlorna tillsammans med tidens konsthantverk medan andra tyckte det hade blivit litet plottrigt här och var.

Onödig kontrast

Jaktnymfen.
Foto Anne-Christine Blixt

Men sen, i slutet av 1800-talet, hände det något med presentationen. Det var som om museifolket hade drabbats av panik inför uppgiften att visa fram allt det svulstiga och nationalromantiska.

En naken jaktnymf av Julius Kronberg försågs således med en liten text om “den manliga blicken”, och allra mest magstarkt blev det tydligen vid Anders Zorns “Midsommardans”, som ansågs kräva ett kontrasterande verk från 1990-talet, Peter Johanssons uppskivade Dalahästar. Egendomligt, och onödigt.
Vi som vuxit upp med “Karl XII:s likfärd” tål mer.
Cecilia Jacobsson